Då var man åter tillbaka till bloggen! För snart två veckor sedan var det Lidingöloppet. Tanken att springa alla 30 km blev dock inte verklighet. Det blev 15 km istället. Vad var det som gick fel?
Jag har aldrig haft en sådan lång uppladdning (sedan årsskiftet) och fått en sådan mängd löpning i benen så man kan ju tycka att förutsättningarna skulle vara på topp. Det som hände var att jag drabbades av en förkylning, troligen en klassisk dagisförkylning, veckorna innan loppet. Efter att ha vilat ut den under dryga veckan blev jag "stressad" över att ha missat värdefull löpträning så nära inpå loppet. Jag valde då att ge mig ut på en 18 km runda som första pass efter uppehållet. Efter det passet fick jag en svag känning i mitt ena knä, något som jag då inte valde att notera allt för mycket. Veckan senare, en vecka innan loppet, gick jag ut för mitt sista långpass innan loppet och fick då en kraftigare känning i samma knä. Under de följande dagarna fick jag vila än mer för att kunna röra mig obehindrat. Dagarna innan loppet var jag tveksam till att överhuvudtaget ställa upp men kände att värken inte längre fanns. Under uppvärmningen ute på Lidingö kändes allt fortfarande bra, kände mig lätt i kroppen och benen. Efter 10 km var känslan en annan. Jag bestämde mig då ganska snabbt att jag inte skulle fullfölja loppet utan som längst springa till Grönsta gärdet och 20 km. När jag kom till 15 km-kontrollet och med kunskapen om hur kuperat banan är de kommande 5 km fram till Grönsta var valet att kliva av enkelt. Besvikelsen var givetvis stor; nästan 9 månaders träning och fokusering gick i stöpet. Samtidigt var valet enkelt då jag insåg att det inte skulle gå att fortsätta utan att riskera få följer av det.
När jag nu, nästan två veckor senare, har fått distans till det hela har jag funderat en hel del på vad som hände och varför. Jag kan inte annat än att tänka på det Jonas Colting skriver i sin bok "Den nakna hälsan". Colting skriver där om hur osunda idrottsmän är då de fokuserar på att vara på topp vid givna datum och vilka risker de tar för att säkerställa det. Jag tog också en risk då jag var fokuserad på att springa just Lidingöloppet. Jag hade aldrig valt att gå ut och springa 30 km den dagen med tanke på den uppladdningen om det inte varit för att det just var Lidingöloppet.
Som jag skrivit om tidigare på bloggen har jag förr varit tvungen att ha ett tydlig mål (t ex att springa Lidingöloppet) för att finna motivation för min träning. Så är inte fallet längre. Jag finner nu glädjen i att springa för just löpningens skull. Den stress som jag fick då jag nära loppet fick en förkylning gjorde att jag tog onödiga risker istället för att bara "gilla läget" och återuppta min löpning när jag var frisk igen. Att vara anmäld till Lidingöloppet skapade istället denna osunda stress. Det jag idag känner är: varför ska jag anmäla mig till lopp och känna stress inför att vara på topp just den dagen när jag istället kan njuta av det fantastiska med löpningen helt stressfritt? Möjligen kan en del tycka att jag romantiserar löpningen men för mig har de senaste halvåret fått mig att se och uppleva löpning på ett helt annat sätt; glädje, harmoni, lugn, avkoppling och välbefinnande.
