Åter tillbaka till bloggen samt från Åreresan

Efter en längre tids tystnad kommer jag nu återigen ta upp skrivandet här på bloggen. Som en härlig nytändning har jag den gångna helgen, tillsammans med min fru, varit i Åre för en långweekend bestående av avkoppling, god mat och löpning!

Vår ursprungliga plan var att nyttja kabinbanan och ta oss upp mot toppen på Åreskutan för att därefter springa upp till Toppstugan och vidare runt skutans topp. Väl på plats skrotades denna plan och ersattes av följande: vi springer hela vägen upp till Toppstugan! Fredagen började med en lättare tur längs sjön för att mjukna till i kroppen efter dels resan dels efter ett längre träningsuppehåll.

På lördagen var det så dags för provet. Med en klarblå himmel uppenbarande sig Åreskutan framför oss när vi strax efter kl 11 lämnade Holiday Club. Med löparryggsäcken (Salomon XT Wings 10+3 vest, som jag för övrigt starkt kan rekommendera för löpning med lättare packning) fylld med två liter vatten, ombyteskläder, lite nötter och kamera blickade vi fram mot de väntande 1100 höjdmetrarna som nu stod mellan oss och Toppstugan. Med lätta och korta steg påbörjade vi de drygt 6 km genom att ta oss via Totten upp mot Sadeln för att därefter svänga av vidare mot Toppstugan och komma upp den östra sidan.

Någon löpning hela vägen blev det inte utan på de brantare partierna gick vi (nästintill klättring på den avslutande etappen) men så var den vägda lutningen också ca 18 grader. Däremot på de mer flackare partierna och mer modest lutning studsade vi fram över fjället. Hösten färger lyste härligt och gjorde inramningen total.

Efter 1 timme och 59 minuter slog vi nävarna i väggen på Toppstugan och kunde med leenden konstatera att vi klarade av turen under två timmar. Den sista delen av stigningen var rätt stenig och höjden började märkas av genom en kyligare luft och mera vind med kalla kinder som följd. Ombytet till torra kläder var nödvändigt för att inte bli nerkyld och efter ett snabbt skifte tog vi varsin kaffe på Toppstugan.

Vägen ner mot kabinbanan rullade på lätt. Minus 200 höjdmeter och ca en kilometers löpning var ingen större utmaning utan snarare en underbar känsla att lätt och ledigt studsa ner från toppen. Väl nere vid kabinbanan utnyttjade vi bekvämligheten och åkte ner. Vi hade ju trotts allt sprungit uppför...